Har ni någon gång funderat över problem som egentligen inte finns men som liksom blir ett problem för att de inte finns?

Hände mig i går, jag funderade så hjärnkontoret kokte men kom bara till slutsats att personerna i fråga bara letade problem. 

Alltså, på jobbet börjar man lite olika tider på morgonen. I går slumpade det sig att vi var två som började trekvart senare än de andra. Jag var på jobbet tidigt pga lämning av stort barn vid tåget, onödigt att köra hem om och vända. Gör mig en mugg te och tar min frukost ur väskan och ska sätta mig i ett tomt rum tills det är dags för mig att börja jobba. Gnäll och frustration från de som redan var i gång. Orkar inte tjafsa mer om att jag faktiskt är sjukskriven en del procent efter en olycka för drygt 1,5 år sen. 

Sen fortsatte de dagen med att hitta problem, problem som inte finns för dom eftersom det inte är deras liv som var inblandade i olyckan. För mig är det inte heller problem, jag kan inte göra så mycket åt det mer än jag redan gör/gjort och så ser jag det inte som ett problem. Det är en sak för mig att övervinna så jag kan lära mig att leva med att det nu är så bra det kan bli, acceptera och lära mig leva med smärtan.

Frågorna och påståendena under dagen bestod bla av hur länge jag är sjukskriven, hur ont har du, det ser ut som du inte har ont, hur länge ska du gå till smärtkliniken, varför jobbar du inte med TNS, du lever iaf och en hel del annat. Det hela avslutades med att den ena sa att jag hade härliga lyxtider att arbeta........

Shit vad lack jag blev av den där sista meningen. Ledsen, arg, besviken och krängt. Ja kränkt måste man ju bli när man bor i Landet Krängt. Det var hur mycket som helst den ena sa men jag har ingen skyldighet att förklara mig för dom om mitt liv, skada och sjukskrivning. Minns inte allt jag sa men det var nåt i stil med att jag faktiskt är sjukskriven en viss procent, att jag inte valde olyckan, att jag har ont dygnet runt och gärna hade haft det som innan olyckan. Att inte kunna vara mormor fullt ut till barnbarnen, att ständigt vara trött osv. 

Summan av detta är att de gjorde ett problem av att jag i deras ögon har lyxiga arbetstider. Ett problem de själv skapat. Visst det sätts sällan in vikarier för mig pga för lite tid det behövs men jag gör alltid mina arbetsuppgifter och de behöver aldrig befatta sig med mina. Med planering och framförhållning fungerar det finfint. Chefen är nöjd och jag har fått med väl godkänt i pannan av chefen. 

Egentligen är jag glad att jag fick detta serverat till mig för nu har jag fått det bekräftat det jag under flera månader anat. Att mina kära kolleger ondgör sig på att jag är sjukskriven och de gör det till ett problem.

 

Skadan syns inte, jag har lärt mig att gå på ett nytt sätt som gör att jag klarar av jobbet, ännu iaf. Har lärt mig att arbeta fram ena benet när jag går, lyfter det på ett sätt, som inte direkt syns om man inte tittar noga,typ med viljans kraft. Smärtan som ibland tar överhand, frustrationen över att livet har blivit så här, att däcka på soffan flera timmar efter jobbet för att orken har gått åt på jobbet. Inget av detta visar jag på jobbet, allt kommer när jag kommit hem för jag tycker inte mina kolleger och de andra man jobbar med/runt ska bli lidande för en olycka som ingen kan lastas för. Möjligtvis djuret som valde att hoppa ut på en Europa väg precis när vi kom körandes. 

Varför måste vissa leta efter problem, jag fattar liksom inte poängen. Finns det inget problem var glad och lycklig för det. Finns det problem, fine då tar man tag i det och gör det bästa man kan för stunden att lösa problemet. Kan man inte lösa det själv, ta hjälp. Finns det inget att göra, acceptera och gå vidare.......

Så då var jag klar med detta enormt stora icke problem som någon annan skapat och lastar över på mig. Bull för dom för jag tar det inte på mig. Det är inget problem, det är mitt liv men mitt liv ska de skita i.