Det händer så mycket just nu och visst är det så att när det är mycket så klumpar det sig gärna, kör liksom i hop sig. Livet är inte alltid så enkelt och rosenskimrande som man vill det ska vara, inte det minsta instagramvänligt.

Vi ser saker utifrån olika perspektiv och erfarenheter. Saker som för mig är självklara (för att jag jobbar med det dagligen) är kanske för någon annan lika svåra som att bestiga ett berg. Jag vet att jag tappar tålamodet men jag gör ju inte det för att vara elak, jag vill ju bara det ska bli så bra som möjligt. Vilket det kommer att bli i slutändan oavsett hur vi går till väga, med mitt sätt hade vi redan varit i mål men vi kommer dit även med det lite mer om ständiga och dryga sättet.

Jag har tagit ett steg tillbaka, ja det är svårt, jag biter mig i tungan många gånger, jag lovar att jag inte ska ställa till besvär och obehag för någon.... Jag vill ju bara att några som jag älskar extremt mycket ska ta det lugnt och få njuta av livet vilket de är värda nu när ett orosmoment är fixat, ett utav många. Att även det sk orosmomentet vi bråkat om ska ha det bra och acceptera situationen....så vi alla får lite sinnesro i tillvaron. 

Så svårt, så jävla jobbigt. Det är till och med så att det är helt okej att det är jobbhelg....då hinner jag liksom inte ens tänka på allt det dryga och jobbiga. Men för den skullen betyder det inte att jag älskar att jobba helg...för det gör jag INTE.

Jobbet är ett kapitel i sig, för det mesta älskar jag mitt jobb men nu är jag så less på allt runt om kring det. Helgen känns lång, mycket lång, allt kan hända. Jag vill inte vara med i denna tickande karusell.....jag gillar ju inte ens karuseller på Tivoli. Jag vill vara den där strutsen som kör ner huvudet i sanden och bara fullkomligt skiter i allt.......

Halloween har varit och Allhelgonahelgen är i full gång. Jag orkar inte bry mig. Behöver inte klä ut mig för jag är redan en gammal grå bedrövlig skata som försöker hålla huvudet över vatten ytan medan jag kippar efter syre likt en firre i en rund glasburk...en firre som bara simmar runt runt runt....... Våra nära och kära som gått ur vår tid finns med mig i hjärtat och i tankarna utan att jag behöver besöka kyrkan och deras viloplatser. 

Ett rörigt inlägg direkt från mitt hjärta, ett trött hjärta som hade behövt lägga sig för längesedan för att orka med jobbhelgen med sina delade turer och mastodontpass kryddade med extra allt och lite till. 

I facktidningen kunde man faktiskt läsa att vi medarbetare ska vara delaktiga i våra scheman....jävla bullshit säger jag, förra chefen körde över oss totalt. Nu mer än tre år senare, massor av klagomål och ny chef står vi fortfarande och stampar på samma jävla skitschema. Facket kan inget göra....klart de kan....om de bara hade viljan så..... men är man rövslickare så är man. Jag kommer aldrig att bli en rövslickare = facklig. Jag betalar medlemsavgift och förväntar mig att få nåt ut av den summan, en summa som är mycket, mycket hög med tanke på vad vi får ut av den.....nada.

Att tänka på den stackars nålfisken som lever hela sitt liv i rumpan på sjögurkan hjälper inte ett skit....ja vad trodde jag liksom. 

Fortfarande ett helt meningslöst inlägg som bara blir längre och längre...till ingen nytta alls, jag är precis lika trött som för tio minuter sen, inget har ändrat under skrivandets gång mer än att tiden tickar på. Tid som aldrig kommer åter.

Kram

Förresten.....All kärlek till den stackars nålfisken, det kan den behöva........<3<3<3